Annas värld

Nu är Charlie ute för omplacering.. Detta beslut har länge legat och grott, men fy vad hemskt det känns.. Har gråtit konstant sedan i Lördags.. Det som känns värst med det här är att jag inte kan släppa känslan av att jag gör det för andras skull.. För att andra har problem med honom, tycker han är så jobbig och hemsk.. Det har liksom av någon anledning alltid varit okej för andra att komma in och säga till Charlie, banna honom och till och med ta tag i honom.. Och framför allt klaga på honom och tycka saker om honom.. Hur skulle det kännas om jag kom in och tyckte en massa om er och era hundar och whatever!? Kanske är det just därför som detta är bäst för honom? Få komma till en familj som kan göra honom till den där exemplariska och duktiga hunden som han kan bli? Så att han slipper att folk som han inte känner sliter och rycker i honom och bannar honom för allting.. Jag vet inte.. Usch, hur kommer man över sånt här?